Stort tack för förtroendet!

Stort tack för att jag idag blivit omvald till Liberalerna Dalarnas förbundsordförande 🙏

Jag ser fram emot att jobba med er i den nya styrelsen och tack alla för ert engagemang 💙


Jag har också bestämt mig för att kandidera i valet 2022. Med samma energi och kraft som jag hade i uppförsbacken på springrundan idag ska jag målmedvetet tillsammans med mina partivänner fortsätta bygga partiet starkt.
Kom ihåg: Det är i uppförsbacken vinnaren rycker 💪🏻🏃‍♀️🙏

Jag önskar er en fortsatt fin helg!

/Monica

LUCKÖPPNING 18 DECEMBER: SKOLAN SKA PRÄGLAS AV KUNSKAP, VALFRIHET OCH LIKVÄRDIGHET.

Vi vet vad en bra utbildning betyder – vi vet också vad som sker när skolan brister. Det är inte godkänt att 16 500 elever, drygt 600 skolklasser, lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet varje år!

För att möta skolsegregation driver vi på för att:
🔵 Staten och skolinspektionen ska kunna ta överskolor som brister i sitt kunskapsuppdrag.

🔵 Införa ett aktivt skolval, där alla elever väljer skola och få stopp på otyget att barn ställs i kö redan på BB.

🔵 Reformera skolpengen. För att skolan ska vara kompensatorisk så måste resurserna nå de som behöver dem mest.

🔵 Vända skolutvecklingen i Borlänge med fokus på kunskap, trygghet och studiero för ökad måluppfyllelse, höjd lärarbehörighet, tidiga insatser och minskad segregation. Att skolan blir mobilfri i Borlänge är ett viktigt steg på vägen.

LUCKÖPPNING 9 DECEMBER: ATT SATSA PÅ SKOLAN ÄR DEN BÄSTA INTEGRATIONSPOLITIKEN

PRIORITERA DET SVENSKA SPRÅKET I SKOLAN 💙
En hög andel av personalen på förskolor i utsatta områden har bristande kunskaper i svenska. Samtidigt kommer rapporter om hur allt fler sexåringar har bristfälliga kunskaper i det svenska språket.

Alla barn förtjänar en förskola med hög kvalitet, där de får möjlighet att utveckla sina färdigheter i det svenska språket. Att inte vidta de åtgärder som krävs för att vända utvecklingen vore inget annat än ett stort svek från samhällets sida.

Liberalerna driver:
✅ Språkkrav för all pedagogisk personal i förskolan.
✅ Förstelärare med fokus på svenska bör anställas.
✅ Obligatorisk språkförskola.

LUCKÖPPNING 3 DECEMBER: Viktigt förslag om blåljuspersonalens säkerhet

I onsdags skrev Nyamko Sabuni tillsammans med Peter Bergh, ordförande för Brandmännens riksförbund och Henrik Johansson, ordförande för Ambulansförbundet i Svenska Dagbladet om fem åtgärdsförslag med syfte att trygga blåljuspersonals allt mer utsatta arbetsmiljö.

Det eskalerande våldet mot utryckningsfordon och blåljuspersonal som måste mötas med samhällets fulla kraft. Stenkastning mot ambulanspersonal och bensinbomber mot brandbilar kan inte accepteras. Ambulans, räddningstjänst och polis rycker ut för att ge hjälp när den behövs som allra mest i livet. Varje gång de angrips och utsätts för våld och hot är det inte bara en attack mot de yrkesgrupper vi som samhälle ska hylla – utan ett angreppmot vår gemenensamma frihet, trygghet och demokrati.

De fem föreslagna åtgärderna presenterade i artikeln är:

  1. Angrepp på ambulans- och räddningstjänstpersonal ska straffas som angrepp på polis
    Vi vill att utryckningspersonal i ambulans- och räddningstjänst ska omfattas av samma rättsskydd som polisen. Personal i dessa samhällsbärande funktioner måste kunna åtnjuta samma skydd och rättigheter som poliser när de opererar i samma riskfyllda miljö.
  2. Bredda det straffrättsliga skyddet och skärp straffskalorna
    Hittills har det bara ett tiotal fällts för det nya brottet om blåljussabotage och påföljderna som hittills delats ut ligger i de flesta fall uppseendeväckande lågt. Därför vill vi om praxis inte ändras, i kombination med att ge ambulans- och räddningstjänstpersonal samma rättskydd som poliser, att minimistraffet för brott av normalgraden som idag är 14 dagars fängelse skärps. Vi vill också se att våld mot blåljuspersonal bör resultera i minst sex månaders fängelse.
  3. Säkerställ informationsflödet för ambulans och räddningstjänst vid larm i kriminella miljöer
    Idag finns inget gemensamt system för att uppmärksamma ambulans- eller räddningstjänstpersonal på att ett larm kommer från områden eller adresser som av polisen är kända som riskfyllda miljöer. Det gör att många räddningsinsatser och utryckningar fördröjs vilket kan få förödande konsekvenser. Vi vill därför ge larmcentraler i uppdrag att säkerställa informationsflödet så att ambulans- och räddningstjänstpersonal tidigt får ta del av information och reden då kan begära polisiärt understöd vid larm i presumtivt farliga miljöer.
  4. Ta bort tillståndsplikten för att montera övervakningskameror på blåljusfordon
    När blåljuspersonal attackeras under pågående larm kan det vara skillnaden mellan liv och död. Vi måste därför vidta åtgärder som underlättar identifiering av den eller de som medvetet förstör för blåsljuspersonal att utföra sitt livsavgörande arbete. Därför vill vi att den generella tillståndsplikten för kameror som är monterade på utryckningsfordon i så kallade blåljusverksamheter tas bort. Det möjliggör för alla blåljusfordon att utrustas med kameror.
  5. Skydda blåljuspersonal från hot och våld genom anonymiserade personuppgifter
    När polis och brandkår opererar i riskfyllda miljöer eller ambulanspersonal vårdar brottsutsatta patienter kan deras iakttagelser vara av betydelse för brottsutredningar. Idag beskriver flera blåljusanställda att de, och i vissa fall även deras familjer, blir uppsökta och hotade även utanför arbetstid av kriminella. Vi vill därför ge polis, ambulans- och räddningstjänstpersonal anonymiserade uppgifter på såväl tjänstelegitimation som i de rapporter och journaler som blåljuspersonalen annars kan spåras genom.

Läs artikeln i sin helhet här

Debatt: Vi behöver återstarta Sverige

Höstens budgetförhandlingar är avgörande för återstarten av Sverige. Liberalerna kommer vara garanten för att höstbudgeten genomsyras av arbetslinjen, prioriterar företagsamhet och fokuserar på att bryta utanförskapet. Vi kommer inte acceptera en vänsterinriktad bidragslinje som bidrar till att stärka utanförskap och som hindrar en återstart av Sverige.

Nu krävs ledarskap för att återstarta Sverige så att vi ser till att företag kan växa och anställa, att det lönar sig att gå från bidrag till jobb, att utanförskapet minskar samt att Sverige kan få en kunskapsskola i världsklass.

Därför prioriterar vi allra främst reformer och tillskott till tre centrala områden:

Integration och skola. Sveriges integrationsproblem är stora. Vår integrationsskuld är större än andra jämförbara länder. Arbetslösheten är allt för hög i våra utsatta områden, skolresultaten är för låga och otryggheten stor. För att Sverige ska bli möjligheternas land för alla krävs stora reformer. För en skola i världsklass kräver vi satsningar på svenska språket i skolan, för att locka de bästa lärarna till utsatta skolor och mer skola på loven. För att vända utvecklingen i våra utsatta områden satsar vi på att rusta upp våra utanförskapsområden, ökad trygghet med fler poliser och åtgärder för minskad trångboddhet. Viktigast av allt är att vi vill sänka skatten med 500 kronor i månaden för de med lägre inkomster, det skapar fler jobb och gör att det lönar sig att gå från bidrag till arbete.

Klimat och forskning. Klimatutmaningen är vår tids stora utmaning, men den går att lösa med teknikoptimism, kapitalism och rätt politik. Vi behöver lägga plakatpolitiken och tillväxtkritiken åt sidan för att istället göra effektiva satsningar. Vi föreslår att elektrifiera både transporter och industri för att sänka våra utsläpp. Resurser behövs för att forska på nästa generations kärnkraft. Trots att det låter omöjligt så kan man idag fånga in och lagra koldioxid. Satsningar på denna nya teknik måste genomföras.

Återstart av ekonomin och arbetslinjen. Företagen är jobbskaparna och de som finansierar hela vår välfärd. Coronakrisen har slagit hårt och nu krävs åtgärder för att stärka vår konkurrenskraft. Vi föreslår 30 miljarder i sänkt skatt på jobb och företagande. Vi kräver sänkta arbetsgivaravgifter för unga och de första anställda när små företag växer. Vi vill ta ned bolagsskatten, sänka skattetrycket på forskningsintensiva företag och förbättra skattevillkoren för att ta in experter. Arbetslinjen ska prioriteras och vi säger nej till nya bidrag.

Nyamko Sabuni

Partiledare för Liberalerna (L)

Monica Lundin

Förbundsordförande Dalarna (L)

Nyamko Sabuni, partiledare för Liberalerna (L). Foto: TT
Nyamko Sabuni, partiledare för Liberalerna (L). Foto: TT
Monica Lundin, skolkommunalråd för Liberalerna (L)

Debatt: Uppenbart att LAS inte hänger med svensk arbetsmarknad

Susanna Gideonsson och Lena Johnsson frågar sig om Liberalerna verkligen vet hur det ser ut på den svenska arbetsmarknaden. I samma artikel slår sig LO för bröstet kring de 400 000 korttidsavtal som har slutits – utan att diskutera hur arbetstillfällena kan bli fler och långvariga. Vill vi öka tryggheten på arbetsmarknaden och antalet arbetstillfällen måste vi ge företagen verktygen för att våga anställa på nytt igen.

Vi liberaler sätter människan i centrum – även i synen på arbetsmarknaden. Att ha ett arbete att gå till, att få växa på sin arbetsplats, att få känna sig behövd och att inte behöva oroa sig över sin anställning är nödvändiga byggstenar i många människors liv. Hur det möjliggörs är för oss sekundärt. Vi lägger ingen prestige om det tillgodoses genom lösningar mellan arbetsmarknadens parter eller genom lagstiftning.

Det vore emellertid en styrka för den svenska modellen och reformens fortlevnad om parterna tillsammans kunde nå en egen uppgörelse som ligger i linje med januariavtalets intentioner. Det är mot den bakgrunden som Liberalerna tillsammans med Centerpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna har öppnat upp för möjligheten för parterna att nå en egen överenskommelse – för att undvika lagstiftning.

Det är mycket riktigt, som skribenterna framför, att antalet otrygga anställningar har ökat på den svenska arbetsmarknaden. Men det beror inte på att våra tillsvidareanställningar har för låg anställningstrygghet, tvärtom. Sverige är ett av de länder i hela OECD där skillnaden i anställningstrygghet är som allra störst mellan en tillsvidareanställning och en korttidsanställning.

Eftersom att kostnaden och risken dessutom är så hög för företag att erbjuda tillsvidareanställningar fastnar tyvärr alldeles för många människor i anställningar med bristande anställningsvillkor – ofta personer med invandrarbakgrund vars utanförskap cementeras än djupare.

Dessa arbetstagare omfattas dessutom inte alltid av kollektivavtal eller är medlemmar i ett fackförbund. När anställningstryggheten höjs för löntagare genom förhandlingar mellan parterna glöms den här gruppen allt för ofta bort och skillnaden i anställningstrygghet ökar än mer.

Om parterna inte tar sitt ansvar för hela arbetsmarknaden, även för de som inte ryms inom svenska kollektivavtal, så måste staten säkerställa att våra lagar är tidsenliga och fångar upp även dem.

Det har blivit uppenbart att LAS inte följer utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden. Alla arbetsplatser har inte en lokal fackorganisation att förhandla turordningslistorna med. Det leder till att unga och nyanlända konsekvent missgynnas och har svårare att känna sig trygga på arbetsplatsen. Det skapar vidare inlåsningseffekter, minskar arbetsplatsens effektivitet och i förlängningen leder det till att arbetstillfällena blir färre.

Liberalerna vill att fler ska komma över tröskeln och få en tillsvidareanställning men då måste svenska företag våga anställa. Om företag inte vågar tillämpa tillsvidareanställningar eftersom den ekonomiska risken är för hög så motverkar LAS en stor del av sitt syfte – nämligen att stärka anställningstryggheten för den enskilde.

Liberalerna ser därför fram emot en fortsatt dialog med arbetsmarknadens parter och hoppas att en uppgörelse kan nås för att öka antalet arbetstillfällen och den enskildes anställningstrygghet.

Nyamko Sabuni (L), partiledare

Monica Lundin (L), ordförande för Liberalerna Dalarna

Debattartikel införd i Dalarnas Tidningar 19 juli 2020

Debatt: En arbetsrätt som ger trygghet för fler i Dalarna

Under coronakrisen har alltför många förlorat, eller riskerar att förlora, sina jobb. Samtidigt har det aldrig varit viktigare för företagen att kunna behålla nyckelmedarbetare – den som hittar sätt att ställa om, eller nya affärsidéer. Det är viktigt för företagen att kunna behålla kompetensen. Det är också viktigt för anställda att känna att ens kompetens värderas vid neddragningar.

Nu är det avgörande att få på plats en moderniserad arbetsrätt så att fler kan komma in på arbetsmarknaden och att fler företagare vågar anställa när det vänder. Nu har det presenterats en utredning om hur det kan gå till. De förslag som utredningen har presenterat innebär viktiga steg i rätt riktning

När Lagen om anställningsskydd (LAS) infördes såg Folkpartiet behovet av en generell lagstiftning som gav ett grundskydd till alla arbetstagare. Behovet kvarstår, men lagstiftningen är idag stelbent och daterad.

Anställda uppmuntras till att aldrig byta jobb på grund av att de då hamnar sist i turordningslistan vid arbetsbrist, vilket skapar inlåsning och ohälsa

Vi måste vara ärliga med att det finns en rad problem med LAS som den ser ut idag. Få arbetsgivare vågar chansa på att anställa personer utan arbetslivserfarenhet och kontakter. Ofta unga och nyanlända. Anställda uppmuntras till att aldrig byta jobb på grund av att de då hamnar sist i turordningslistan vid arbetsbrist, vilket skapar inlåsning och ohälsa.

Dessutom tillåts personer som inte fungerar på arbetsplatsen bli kvar. Det drabbar inte minst kollegorna. Det kan handla om att de behöver utföra kollegans uppgifter eller att den som mobbar eller utför sexuella trakasserier får vara kvar. Idag straffas arbetsgivare som säger upp de som misskött sitt arbete, även om arbetsgivaren gjort rätt. Så kan vi inte ha det.

När fler vågar byta jobb förbättras också individens möjlighet att forma sitt arbetsliv. En trygghet som enbart bygger på ”sist-in-först-ut”-principen, leder till otrygghet för den som byter anställning och hamnar sist i turordningen på den nya arbetsplatsen. Turordningsregler ger en falsk trygghet, inlåsning och ökad sjukfrånvaro.

Samtidigt som arbetsrätten görs mer flexibel måste individens ekonomiska trygghet vid arbetslöshet stärkas. Liberalerna vill därför att alla som haft ett jobb och betalat skatt ska omfattas av en statlig och allmän A-kassa.

Liberalerna kan inte acceptera nuvarande lagstiftningens misslyckanden, med omfattande utanförskap, låg rörlighet och hög inlåsning. En modernisering av arbetsrätten i kombination med en bättre ekonomisk trygghet för individen vid arbetslöshet ger individen en bättre möjlighet att forma sitt arbetsliv, samtidigt som det gör att företag vågar anställa.

Nyamko Sabuni (L) Partiledare

Monica Lundin (L) Ordförande Liberalerna Dalarna

Införd i Dalademokraten 27 juni 2020

Nyamko Sabuni och Monica Lundin. Den sistnämnda skulle behöva dra en kam genom håret 🙂

Nyamko Sabunis Almedalstal

Bjuder på Nyamko Sabunis starkt ideologiska tal från Almedalen:

”Tack Johan för din inledning och tack till er alla som kommit hit.

På scen står en tom stol. Den är en symbol för de som inte kan vara här och göra sin röst hörd. RFSL har ställt in sin medverkan i Almedalen. Detta efter att flera företrädare fått motta hot och hat från svenska nazister.

Att nazister tystar viktiga frihetsrörelser är i grunden ett hot mot vår liberala demokrati.

RFSL. Jag lovar att vara er röst här.

*****

I helgen var jag på ett bröllop. Det var god mat, bröllopstårta, dans och precis så mycket kärlek som det ska vara. Och många bra tal, som innehöll så mycket hopp och tro om framtiden.

Känslan jag tog med mig och som jag vill förmedla här i kväll och gärna föra in i politiken är just hoppfullheten för framtiden.

Hoppfullhet är ingen naiv idé om att saker kommer att ordna sig av sig själva. Vi ser alla hur det ser ut omkring oss, som är långtifrån hoppfullt. Skjutningar, barn som far illa, klimatångest och utsatta områden som halkar allt längre efter.

Och ute i världen ser vi auktoritära ledare som hånar det liberala samhället. Demokratin är under allt starkare press. Kina vill sprida sin samhällsmodell över världen och handelskrig hotar – enorma utmaningar som vi måste förhålla oss till.

Eftersom det här är första gången jag talar i Almedalen som partiledare tänkte jag vara lite mer personlig och hänga upp det jag vill säga på några egna erfarenheter jag gjort i livet.

Jag har mina rötter i ett land med mörk historia. Från kolonialismen till krig och diktatur. Fruktansvärt mycket lidande. Men jag är uppfostrad till att inte ge upp kampen för demokrati och allas rätt att göra sin röst hörd.

Därför blev jag så glad över all framtidstro på bröllopet. Vi har inte råd med uppgivenhet och passivitet. Klimatångest är bara bra om det leder till klimatåtgärder.

Det är ett mål för mitt partiledarskap, att medverka till så mycket konkret handling att framtidsångest faktiskt kan bytas mot framtidstro. Jag har lagt fram ett förslag idag som radikalt skulle kunna minska utsläppen från de lastbilar som står för nära en tiondel av de svenska utsläppen.

Det är med sådan konkret liberal politik vi vänder ångest till hoppfullhet!

*****

Jag har märkt att när andra skildrar min resa blir fokus ofta på min hudfärg och på att jag är kvinna. Jag har aldrig gillat det där. En människa är så oändligt mycket mer än det som syns.

Därför har jag aldrig ställt upp på det som brukar kallas identitetspolitik. Man måste inte själv ha varit förtryckt för att kunna representera de förtryckta. Det skulle innebära att vi som människor saknar förmågan till empati – något jag tror att de flesta av oss har.

Jag fortsätter vägra att se mig i första hand som representant för ett kön eller en hudfärg. Genom åren har många velat pressa mig dit. Men liberalismen tror på förmågan att leva sig in i andras verklighet. Vi kan alla vara trovärdiga i den antirasistiska kampen, oavsett hudfärg och vi kan alla vara starka feminister, oavsett kön.

Vi, Sverige, behöver mindre av konstruerade motsättningar och mer lyhördhet för andras behov. För en bra framtid behöver vi varandra! Och till de främlingsfientliga som nu sprider rädsla och olust på Visbys gator säger vi: bespara oss er hatpropaganda!

*****

När jag växte upp var min far motståndare till regimen i Kongo, som var en militärdiktatur. Hans ställningstaganden gjorde att han var hotad till livet. Han och min mor valde att flytta. Från vårt första hemland Kongo till Burundi där jag är född i exil. I början på 80-talet blev han uttagen av Amnesty International som kvotflykting och vi hamnade så småningom i Sverige.

Jag kom snabbt att älska det som mötte mig. Visst var språket en utmaning och vi stack ut i förhållande till de flesta andra, men vi var varmt välkomna och vi slapp vara rädda. Sverige var vackert och välordnat och de flesta vi kom i kontakt med var trevliga.

De allra flesta av oss som bor här vet vilket fantastiskt land Sverige är. Men jag tror att vi som kommer från andra länder ibland känner kärleken till Sverige ännu starkare. För vi har upplevt alternativen och valt det här landet.

Oavsett var vi kommer från, vilket språk eller dialekt vi talar, vilken gud vi tror på eller inte tror alls, så finns det ett gemensamt kitt som binder oss samman. Det kittet finns uttryckt i vår grundlag och vår rättstradition. Vi har våra olika identiteter. Mångfald berikar. Precis som många av oss hejar på olika fotbollslag runt om i landet, Djurgården, FC Rosengård eller Piteå IF. Men när landslaget spelar hejar vi på blågult. Det är så jag enkelt vill beskriva den inkluderande svenskheten. Låt inte främlingsfientliga krafter kidnappa vår gemenskap, vår flagga eller begrepp som Sverigevän. Vi är alla Sverigevänner!

Och just ikväll är vi inte bara blågula, vi är också lite mer feministiska för att heja fram de våra i Lyon. Nu går vi för final!

*****

Min egen historia som flykting i Sverige blir till allra största delen en positiv berättelse om en integration som fungerade. Jag fick stöd med språkinlärning i skolan, de som lärde mig svenska hjälpte mig också en del i andra ämnen, lika så den som hade modersmålsundervisning gav mig ytterligare stöd i kärnämnen. I Kungsängen, där vi bodde, fanns ett bibliotek som blev en oas på fritiden. Med vänner som jag träffade på de av kommunen anordnade kollon kunde jag brevväxla som ännu ett sätt att utveckla svenskan. En av mina brevvänner är gotlänning sen många år tillbaka – tack Camilla Johansson, idag Ellertsdotter.

Allt var inte idyll. Jag har egna erfarenheter av rasism. Ord som sårar, behandling som kränker. Men på det stora hela var det ändå ljust och bra.

Men genom andras berättelser och av statistiken vet jag naturligtvis att många nyanlända lever i en helt annan verklighet. Integrationen fungerar inte för många. Man bor i Sverige i geografisk mening, men det egentliga Sverige – arbetsplatserna, kulturen, traditionerna, politiken – är alltför ofta ouppnåeligt.

När Alliansregeringen tillträdde tog det uppemot nio år innan hälften av alla nyanlända kom i arbete. Med Liberalerna i spetsen genomfördes en omfattande reform som flyttade fokus från socialtjänst och socialbidrag till Arbetsförmedlingen. Jobbskatteavdragen ökade drivkrafterna att gå från bidrag till arbete. Fler gick till egen försörjning – mediantiden sjönk till sex år. Det är fortfarande alldeles för lång tid. Men resultaten visar, att vågar man på riktigt ifrågasätta våra system och förändra dem så kan man nå goda resultat.

Det finns massor kvar att göra och förändring kräver alltid mod och ledarskap. Men det modet och det ledarskapet ska vi liberaler erbjuda!

*****

Att lyckas med integration är vår tids största socialliberala utmaning.

Människor kommer bara älska ett land som uppmuntrar dem att själva ta itu med sina liv. Som stöder dem i ansträngningen att lyckas. Målet med en liberal integrationspolitik är därför detsamma som för all liberal politik: att var och en ska kunna ta makten över sitt liv och forma sin framtid i en fri samverkan med andra människor.

Det har genom åren varit svårt att få Socialdemokraterna att förstå att lyckad integration kräver en del radikala politikomläggningar. Januariavtalet innebär kanske ett nytt trendbrott. Liberala förhandlingsframgångar innebär att vi nu får språkkrav för medborgarskap och en press på parterna att förändra den lönebildning som hittills ställt stora grupper utanför arbetsmarknaden.

Vi kommer att följa noga hur Socialdemokraterna och arbetsmarknadens parter hanterar detta. Den som fått rätt att bo i Sverige måste också få rätt att arbeta!

*****

Tack och lov har mina föräldrar aldrig varit del i någon hederskultur. Jag hade friheten att göra mina egna val.

Men jag kan lätt föreställa mig hur fruktansvärt det måste vara att växa upp i en annan verklighet. Att inte få träffa vem man vill, klä sig som man vill eller studera det man vill. Att inte få välja sin livspartner.

Hederskulturens yttringar börjar tidigt; redan i förskolan där småflickor tvingas bära slöja. Sedan fortsätter det med att flickor tvingas in i äktenskap med vuxna män. Flickor lever med skräcken att föras ut ur landet för att giftas bort eller könsstympas. De som trotsar traditionerna hotas och utsätts för våld. Sverige är ett tolerant land, men de föräldrar som tror sig kunna fortsätta tillämpa hederskultur också här måste få klart för sig: övergrepp mot barn tolererar vi aldrig!

*****

Men det är verkligen inte bara barn som lever med hederstraditioner som hotas och alltför ofta står utan samhällets fulla stöd. Det upprörande fallet i Skåne där föräldrar höll sina barn isolerade och borta från skolan i många år är bara ett exempel. Barn vanvårdas och misshandlas, det är den mörka verkligheten. Om bakgrunden är missbruk, psykisk sjukdom eller något annat spelar mindre roll för den som får ta emot slagen eller hoten.

På samma sätt som Alliansregeringen tog fram en nationell handlingsplan mot kvinnors våldsutsatthet, vill Liberalerna att det arbetas fram en nationell strategi mot våld mot barn.

Socialtjänsten måste ha de resurser och befogenheter som krävs för att komma till undsättning om ett barn far illa. Kanske måste lagarna ändras. Föräldrarätten i lagen är stark. Om socialtjänsten misstänker att ett barn misshandlas måste föräldrarna informeras – men om det är föräldrarna som slår är det lätt att tänka sig att det gör saken ännu värre. Om föräldrarätten i praktiken blir ett hinder för att skydda de allra svagaste och mest utsatta måste barnens rätt gå före.

Kära vänner – jag har en innerlig önskan: I Sverige ska inget utsatt barn behöva föra ensam kamp mot övergrepp!

*****

I tjugoårsåldern, när jag läste på universitetet, blev jag intresserad av att starta eget. Jag gjorde ett försök, men det blev inte de stora pengar jag trodde jag skulle göra. Som ni kan läsa i dagens DI gjorde jag ytterligare ett försök att investera i en startup. Det gick inte bra nu heller.

Jag har stor respekt för alla de som tar risker och jobbar hårt, för att skapa jobb och resurser till samhället. Det är företagarna som tar tillvara nya idéer. Det är företagarna som skapat exportsuccéerna som fört Sverige till välfärdsligans topp.

Det här kommer att bli en viktig del av Liberalernas politik framöver. På senare år har det inte alltid varit så. Det vill jag definitivt ändra på.

Sverige ska vara företagandets förlovade land där det lönar sig att arbeta och förkovra sig. Vi får aldrig slarva med frågor som påverkar konkurrenskraften. I en mätning nyligen halkade Sverige ner rejält som ett land bra för innovationer, från andra till sjunde plats. Det är en varningsklocka. Det ska vi ändra på. Med bra företagsklimat och satsning på kunskap ska Sverige tillbaka till toppen!

*****

Jag är stolt över det jag fick uträttat under min förra tid i politiken. Men jag lärde mig den hårda vägen att mycket tar tid och att motståndet ibland är stenhårt.

Det där tror jag är en nyttig erfarenhet på min nya post. De senaste dagarna har det mesta känts bra, men jag inbillar mig inte ett ögonblick att min uppgift blir lätt. Motsättningarna inom partiet har tillåtits gå långt och läkprocessen blir varken kort eller lätt. Många partier slåss om väljarna och det finns aldrig mer än hundra procent att dela på.

Då gäller det att vara uthållig. Jag tycker jag har visat några gånger att jag är det.

Jag lyssnade med intresse på Magnus Ranstorps Sommar-prat. Han berättade där om det uppdrag han fick från mig om riskerna med radikalisering i utanförskapsområden, som resulterade i den så kallade Rosengårds-rapporten. Han talade om den våg av kritik och ifrågasättande som drabbade honom. Precis detsamma drabbade också mig, som initiativtagare.

Vi var islamofober och svartmålare. Jag stod fast och försvarade både initiativet och rapporten. Men motståndet var starkt, också i borgerliga led. Magnus talade i radio om nästan tio förlorade år. Jag delar tyvärr mycket av den analysen.

När jag nu återvänder till politiken är mitt löfte: jag kommer aldrig att backa i kampen mot den våldsbejakande extremismismen!

*****

När jag valde att lämna politiken 2013 hade jag ingen aning om vad jag skulle syssla med. Hållbarhet hade utvecklats till en allt viktigare fråga för näringslivet och samhället i stort. Med min politiska bakgrund kändes det naturligt att ta en roll i ett företag med ansvar för dessa frågor. Begreppet är ju brett, så vissa erfarenheter att bygga på hade jag, men miljö- och klimatfrågor hade aldrig tillhört mina specialfrågor. Jag såg det som utmaning och bestämde mig för att tacka ja till jobbet som hållbarhetsdirektör på teknikkonsultföretaget ÅF, med idag 16 000 ingenjörer.

I den miljö jag hamnade i är det svårt att inte bli teknikoptimist. När en sann ingenjörssjäl ställs inför ett problem börjar det bubbla av lösningsidéer. Nästan ingenting är omöjligt.

Det är sant att det var ingenjörer som uppfann förbränningsmotorn och mycket annat miljöskadligt. Den tidens samhälle efterfrågade sådant. Idag efterfrågas grön teknik, och, tro mig, ingenjörerna kan leverera det också.

Liberalerna behöver fokusera på en pragmatisk klimatpolitik som handlar om att ligga i framkant när det gäller klimatsmarta transporter, energisystem, en cirkulär ekonomi och hållbara städer. Vi ska vara den gröna politiska kraften som står för en tillväxtorienterad klimatpolitik utan särintressen. Det är så vi ser till att framtiden kommer till oss snabbare.

Under åren på ÅF såg jag hur politiken satte upp stolta mål men att de konkreta politiska åtgärderna för att nå dessa mål ofta saknades.

Samtidigt såg jag hur näringslivet, inte minst den framgångsrika svenska exportindustrin, arbetade för högtryck med innovationer och systemlösningar som skulle göra det möjligt att nå målen.

Nu är det dags för politiken att räcka ut en hand till näringslivet och tillsammans skapa lösningarna som gör att målen nås.

Utsläppen från vägtrafiken måste bort. Men de stora stegen tar vi inte genom att höja skatter så mycket att det blir omöjligt att leva i de glesbefolkade delarna av Sverige. Politik som slår hårdast mot dem utanför storstäderna, som har minst ekonomiska marginaler och som är mest beroende av att ta bilen mellan jobbet, förskolan och mataffären, är tondöv. Vi behöver heller inte mer av sådant som mest är symbolpolitik, som att subventionera elmotorer på fritidsbåtar, eller minska utsläppen här för att öka dem utomlands.

Istället vill jag att vi genomför åtgärder som på riktigt bidrar till att sänka de globala utsläppen. Och jag vill driva den politiken hand i hand med den svenska exportindustrin – så att vi som föredöme och exportland kan bidra än mer till lösningar också i andra länder.

Jag vill att vi påbörjar vägen mot att elektrifiera lastbilstrafiken. Den står ensam idag för uppemot tio procent av de svenska koldioxidutsläppen.

Jag har lyssnat på företag i det starka svenska fordonsklustret. De har berättat att det är lönsamt att dra de elledningar som krävs för att ge lastbilarna el längs vägen. Elektrifieringen kan betalas av trafiken själv, eftersom el är billigare och effektivare än fossila bränslen som diesel.

Men för att få stora systemlösningar på plats krävs att staten spelar en roll. Jag vill därför att en elektrifieringskommission ska tillsättas. Den ska ha stöd på högsta politiska nivå, den ska fungera som samordnare mellan alla olika aktörer och den ska ta fram en konkret tidtabell och handlingsplan för att elektrifierade de största och mest trafikintensiva svenska motorvägarna.

Jag tror det är konkreta steg på klimatområdet av det här slaget som väljarna förväntar sig. Och Liberalerna ska leverera det som krävs för att klara klimatmålen!

*****

I fredags fick jag det största uppdraget man kan få. Jag fick förtroendet att leda Sveriges liberala parti.

Det begrepp som för mig mer än något annat fångar den svenska liberalismen är ”Det Glömda Sverige.” Bertil Ohlin började prata om det glömda Sverige på 1930-talet, då handlade det om till exempel lantarbetare och hembiträden.

Mitt politiska uppvaknade handlade om en bortglömd och ignorerad sida av Sverige. Jag såg i skolböcker och tidningar hur länderna i Afrika klumpades ihop och bildsattes som primitiva – när jag själv var uppväxt i en modern storstad i Burundi. Jag såg hur människor med annan hudfärg diskriminerades. Därför var jag med och grundade Afrosvenskarnas riksförbund. Jag ville påverka genom civilsamhället. Mitt samhällsengagemang föddes i kampen mot rasismen. Det var genom den jag hittade min väg till Folkpartiet.

Partiets paroll om det ”Glömda Sverige” talade till mig på flera nivåer. Idag är det fortfarande ett stort problem att olika grupper känner sig just bortglömda eller osedda. Än fler känner idag att de inte lyssnas till. Liberalerna ska fortsatt vara en stark röst för personer med funktionsnedsättningar, ensamma äldre och barn som far illa.

Klyftorna mellan landsändar och generationer växer. I glesbygd tvivlar människorna om de kan bo kvar för att servicen försämras och kommunalskatten stiger. I de större städerna är bostäderna så dyra att det blivit mer eller mindre omöjligt för unga som inte har rika, generösa föräldrar att flytta hemifrån.

Problemen förändras med den gamla parollen rymmer fortfarande en relevant tanke: politik får inte reduceras till att leverera till högljudda och starka intressen utan måste hela tiden vara öppen för de bortglömda och osedda. En klassisk liberal uppgift vi med stolthet för vidare!

Jag har alltså varit sex år utanför politiken. Det har i sig varit en nyttig erfarenhet, för det har påmint mig om hur stor klyftan ofta är mellan politiken och den verklighet de allra flesta människor lever i. Det kan låta som jag köper en billig poäng, men statistiken visar att jag har rätt: förtroendet för politiken minskar.

Som före detta politiker försökte jag naturligtvis följa med ganska noga vad som sas i de politiska utspelen, men i samtal med kollegor och kunder – eller för den delen vänner och grannar – märkte jag att det politiska spelet ofta var något som kändes väldigt fjärran och ofta irrelevant.

Det har inte alltid varit så här. Under Fredrik Reinfeldts första regering ökade förtroendet för politiken. Man tycks ha känt att det fanns en idé om vad politiken skulle uträtta och att kriser hanterades. Men sedan har det vänt neråt igen.

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kan bidra till att ändra på det. Jag har självbilden att jag har större kontaktnät utanför politiken än många andra. Jag är genuint intresserad av att lyssna.

Jag kan naturligtvis ha fel – det är inte lätt att göra en objektiv bedömning av sig själv. Men jag blev lite stärkt av en av dem som har hört av sig och gratulerat mig. Det är en politiker som jag beundrar mycket, som visar att man faktiskt kan förena att stå fast vid principer och vinna val.

Det var Marit Paulsen som hörde av sig och gratulerade. Hon sade till en vän att hon uppfattade mig som en politiker som faktiskt intresserade sig för vad väljarna hade att säga till oss, inte bara vad vi skulle säga till väljarna. Det gladde mig mycket att Marit hörde av sig och ville markera samhörigheten med sitt gamla parti. Tack Marit för allt du gjort för Europa, Sverige och vårt parti!

Jag vågar verkligen inte lova att föra oss tillbaka till de nivåer av väljarstöd Marit förde oss till, men samtalet påminde om något viktigt, och det får bli min avslutning idag:

Nu är det hög tid att Liberalerna börjar vinna val igen!”

Dags för liberal framtidstro

Fredag den 28 juni väljer vi i Liberalerna vår nya partiledare. Eftersom både Johan Pehrsson och Erik Ullenhag valt att hoppa av så står Nyamko Sabuni kvar som enda kandidat. Det är inte heller oväntat efter det stora stödet hon har fått av valberedning, förbund och i medlemsomröstningar runt om i landet. 

Johan Pehrson

I Dalarna har vi haft en bra process i partiledarfrågan. Vi genomförde en välbesökt utfrågning av alla tre kandidater och en rådgivande medlemsomröstning. Vi förde också en klokoch konstruktiv diskussion i förbundsstyrelsen i hur vi ska tolka nuvarande stadgar och regelverk. Eftersom den rådgivande medlemsomröstningen var oerhört jämn, med en svag fördel för Erik med tre röster, och förbundsstyrelsen starkt förordade Nyamko beslutade också förbundsstyrelsen att våra ombud får rösta fritt på fredagens landsmöte. Det följer också våra nuvarande stadgar i partiet.  

 Med tanke på hur olika förbunden i landet har tolkat nuvarande regelverk så kan vi dock konstatera att vårt parti behöver formulera en mer tydlig modell inför nästa partiledarval. Det ligger också en motion för behandling inför landsmötet i november som tar upp frågan om medlemsomröstningar, huruvida de ska vara rådgivande eller beslutande. Ombudens status och huruvida de sitter på personliga mandat eller inte måste också så klart ses över i den diskussionen. 

 De senaste åren har innehållit öppna konflikter och debatter inom vårt parti, från Birgitta Ohlssons partiledarutmaning till höstens regeringsbildning och det råder ingen tvekan om att det har splittrat vårt parti. Men även många utanför vårt parti har gjort sitt bästa för att nyttja dessa tillfällen och skjuta vårt förtroende i sank. Jag är stolt över den öppenhet som vi har i vårt parti men det åligger medlemmar och partiaktiva ett stort ansvar och ledarskap att respektera varandra och hålla god ton trots motsatta åsikter. Därför ställs det nu högre krav på oss än på länge. 

 Flera i vårt parti är besvikna över att Erik Ullenhag inte blir vår näste partiledare. Det ska självfallet respekteras. 

Erik Ullenhag

När besvikelsen lagt sig måste vi tillsammans se framtiden an. Vi behöver sluta upp bakom vår nyvalda partiledare och tillsammans hjälpas åt att ena vårt parti. Att döma och såga en person vid fotknölarna innan hon ens har tillträtt ligger inte för mig. Jag ser fram emot att vårt parti får en mer inkluderande partikultur, där medlemmar och partiaktiva från hela landet, deltar i det politiska arbetet och partiets utveckling. Jag ser fram emot ett nytt ledarskap i Nyamko Sabuni som vittnar om inkludering, tydlighet, strategiskt tänkande och framtidstro. Jag ser fram emot att i socialliberal anda fortsätta jobba för mer liberal politik, i Dalarna och i Sverige. 

Vi från dalaförbundet vill passa på att tacka Jan Björklund och partisekreterare Maria Arnholm för deras insatser. Men nu blickar vi framåt och kaptenen för den liberala skutan heter Nyamko Sabuni. 

 Monica Lundin (L)

Ordförande Liberalerna Dalarna

Debattartikel Dalarnas Tidningar 28/6 2019