Det verkar pågå en tävling. En tävling mellan konservativa moderater och kristdemokrater och nyliberala centerpartister gentemot Folkpartiet Liberalerna. De övriga Allianspartierna ifrågasätter Folkpartiets liberala grund. Tävlingen består tydligen i att vara mest liberal. Jag kan inte låta bli att dra på smilbanden när dessa konservativa partier och bondekooperativ plötsligt har synpunkter på liberalism.
Exempel på folkpartiets förslag om tredje föräldramånad och förstatligande av skolan tas bl a upp.
Påståendet ”Kan vi inte ta bort Liberalerna ur Folkpartiets partinamn? Folk vill välja sina föräldradagar själva!” ”Folkpartiet tvångskvoterar” ”Folkpartiet vill styra kommunerna, det kommunala självstyret är hotat” har dykt upp på Twitter. Människans frihet, barnens frihet, kommunernas frihet ska försvaras sägs det.
Låt oss fundera på om det finns något som kan vara det mest liberala. Frågor jag ställer mig är:
Hur långt kan valfriheten dras?
Hur långt sträcker sig en människas/en kommuns frihet när vi lever i ett samhälle tillsammans med andra?
Hur länge ska ett samhälle och dess politiker vänta innan de ingriper?
Hur länge ska strukturer och inarbetade normer få fortgå innan samhället och dess politiker ingriper?
För det är dessa frågor jag tycker är kärnan. Jag är såååå FÖR valfrihet, jag älskar att välja själv, jag jobbar varje dag för att människor ska få sin frihet, få ökade förutsättningar att välja själva, få insikt och styrka i att faktiskt också våga välja för sig själva. Det är ingen självklarhet för alla att välja fritt idag. Så vad är grundkärnan i liberalismen för mig? Jo frihet till människor så länge den friheten inte inskränker någon annans frihet. Det var det som fick mig att gå med i Folkpartiet samtidigt som jag känner ett starkt socialliberalt drag.
En politisk motståndare kommer alltid kunna säga till mig: det är inte liberalt om du inte får välja själv!, vilket jag fick höra av en och annan centerpartist/kristdemokrat/moderat i valrörelsen, i rätt otrevligt ordalag från centerpartisten dessutom. MEN, med det väldigt enkla retoriska knepet väljer man att bortse från de snedvridna strukturerna på arbetsmarknaden, den helt sjuka löneutvecklingen mellan kvinnor och män, att kvinnors livsinkomst börjar sjunka på dagen de föder sitt första barn, att kvinnor förutom sitt lönearbete sköter det mesta av hemmaarbetet, att kommunernas ansvar för skolan urholkar måluppfyllelsen och resurserna till skolan varje dag. Det är de strukturerna som är plattformen för våra liberala förslag.
För JA, det är liberalt att verka för att kvinnorna ska få ta större plats på arbetsmarknaden, JA det är liberalt att verka för att männen får lagligt stöd i att vara hemma en månad till trots vad arbetsgivaren eller frugan vill, JA det är liberalt att verka för att det inte ska skilja 3,6 mkr i livsinkomst mellan män och kvinnor, JA det är liberalt att använda den statliga föräldraförsäkringen att styra utvecklingen, JA det är liberalt att öka RUT-avdraget så att allt fler oavsett inkomstnivå ska kunna ta del av det och få mer frihet i sin vardag.
JA, det är liberalt att kräva att staten går in och styr resursfördelningen när kommunerna uppenbarligen inte klarar av huvudmannaskapet. I valet tjatade jag om att skolan har blivit ett postkodlotteri! Så här efteråt har jag fått höra att folk inte fattade vad jag menade vilket är en läxa till 2018 men hur som helst: Postkodlotteriet består i att de kommunala resurserna som satsas i skolan, kommunal förmåga att styra, mäta och utveckla skolan beror på var i landet eleven bor/vilken postadress eleven har. Skolan är inte likvärdig idag, det skiljer katastrofalt mycket mellan landets 290 kommuner och det vore rent tjänstefel om jag som liberal som brinner för skolan och utjämning av klass-skillnader då inte ingriper när jag ser den utvecklingen. Så jag är inte mycket för det kommunala självstyret när kommunerna så uppenbart visar att de inte klarar av uppdraget. Hade vi inte skickliga lärare/personal som bär upp allt vågar jag inte tänka på hur det skulle se ut. Lärarnas Riksförbund verkar ha insett detsamma.
Så hur länge ska samhällsutvecklingen få fortgå innan politiker agerar? Hur många generationer skolelever ska få förspillas innan kommunsverige och SKL vaknar upp och kliver ur försvarszonen? Ingen ifrågasatte de liberala reformerna om kvinnlig rösträtt, om skolundervisning till alla, om förstärkning av LSS, om ökat stöd till utsatta kvinnor för att nämna några. Vi i Folkpartiet har bestämt oss för att se till allas bästa, inte bara dem som har de faktiska möjligheterna att välja utan även stödja dem som sitter fast i större strukturer än vad de själva kanske är medvetna om. Att förändra dessa strukturer i grunden ger sedan större möjligheter och förutsättningar för människor att i nästa steg välja själva. Tänk om det är så det hänger ihop?
Personligen dömer jag inte andra människor hur man definierar liberalism. Jag ställer många frågor för att reda ut samband och frågeställningar. Jag vet hur jag resonerar och jag vilar tryggt på min liberala grund. Sedan får andra partier och motståndare gärna tycka att de är mer liberala. Det spelar ingen roll. Det som betyder något i slutändan är viljan att agera och kämpa mot orättvisor i Sverige och världen. Där tycker jag de konservativa krafterna och även de nyliberala kan tänka ett varv till. Är de verkligen så förändringsbenägna som de låter påskina? Jag är tveksam.
Hur länge ska vi vänta på förändring? Är det möjligt att välja väg nu och sedan agera så att vi snabbare skapar det samhälle vi vill ha?
Folkpartiet genomgår just nu den största förnyelsen på länge, både politiskt och företrädarmässigt. Vi vill växa och bli ett parti för dem som värnar de sociala värdena OCH din egen valfrihet. Det kräver viss statlig inblandning. Har du idéer som du vill diskutera med oss i Folkpartiet? Är du nyfiken på att företräda Folkpartiet Liberalerna i nästa val? Hör av dig till din närmsta FP-förening eller kontakta mig så slussar jag dig vidare.
Hoppas vi hörs eller ses! Vi behöver dig och dina tankar!
Må gott i vårsolen!
/Monica
Monica Lundin (L) 