Idag har jag gjort något jag inte trodde jag skulle göra i morse när jag vaknade.

Första mötet

Så var den då här – dagen för första fullmäktigemötet den här mandatperioden 2014-2018. 61 förtroendevalda är samlade i gamla Stadshuset. Jag är placerad en stol bort från min konfidant Lars Ingvarsson, till vänster om mig har jag en sverigedemokrat och till höger en socialdemokrat. Jag sitter på femte raden, lite in mot mitten och har rätt bra överblick över de andra ledamöterna, presidiet och talarstolen. Jag tar mitt förtroendemannaskap på stort allvar och igår kväll ägnade jag väl en sådär 2-3 timmar för att läsa genom de handlingar som skulle upp till behandling; detaljplan för Torsångs nya skola, miljötaxor, medborgarförslag, motioner…

Borlänge kommuns värdegrund

Inledningsvis berättar ett av s-kommunalråden om kommunens värdegrund som fastlades 2011. Den ska ligga till grund för allt vårt arbete och vara en ledstjärna i vår arbetsvardag. Målet med värdegrunden är att:

”Vi ska ge ännu bättre service till Borlängeborna i Sveriges trevligaste stad.”

Värdegrunden lyder som följer:

• ”Jag finns här för Borlängebon. Det innebär att jag har fokus på mitt uppdrag. Jag är professionell och trevlig i mitt bemötande.
• Jag gillar utmaningar. Det innebär att jag vågar tänka nytt och bidrar till förändring. Jag vill utvecklas och växa. Jag är stolt över mitt arbete.
• Jag möter varje människa med öppenhet. Det innebär att jag visar respekt för alla jag möter. Jag har tilltro till människor och ser allas vilka värde.

Värdegrunden är utgångspunkten för partiernas arbete och varje förtroendevald agerar med självklarhet enligt den. Det innebär att varje förtroendevald blir respekterad för sin person. Debatten och det politiska arbetet är framåsyftande, konstruktiv och hanterar sakfrågan, inte person.”

Diskussion med bänkgrannen

Härnäst får vi diskutera kommunens värdegrund utifrån våra roller som förtroendevalda och jag får diskutera den i fem minuter med min sverigedemokratiska bänkgranne.

Livet har lärt mig att slutsatser och förutfattade meningar jag har, tenderar att styra in mig på vad utfallet blir, så öppet sinne nu Monica! tänkte jag.

Vi började småprata lite och vi kom snabbt fram till självklara saker som att vi i fullmäktige är förtroendevalda, ditvalda av väljarna och det ska respekteras. Självklara ting som sagt. Vi var också överens om att vi ska respektera varandras åsikter och respektera varandra som personer.

Jag var öppen med att jag inte delar alla hans åsikter och han troligen inte delar mina och att det är ok, det är vad politik handlar om. Sedan säger han att han inte förstår vad värdegrunden är bra för, SD vilar inte på rasistisk grund och om någon hittar något rasistiskt i SDs partiprogram så ska han gå ur partiet. Han frågar om jag läst deras partiprogram. Observera att han själv drar upp detta.

Jag säger att jag har läst både deras partiprogram och principprogram och att jag inte håller med. Jag tycker att SD vilar på rasistisk grund utifrån hur de gör skillnad på människor. Sedan frågar jag honom hur det kommer sig att han direkt kommer in på Sverigedemokraterna i samband med att vi diskuterar värdegrunden. Får inget riktigt svar mer än att den inte behövs.

Sedan berättar han hur kommunanställda som röstar på SD inte vågar berätta det för att då skulle de få sparken. Första gången det skulle vara skälig grund för avsked tänker jag för mig själv och hinner bara funder en sekund på varför i allsin dar en anställd skulle behöva avslöja sin valhemlighet för sin arbetgivare. Sedan bankar ordförande klubban i bordet och vi går vidare till nästa ärende.

Hemma i soffan

Så här på kvällskvisten sitter jag framför TVn och reflekterar över vårt samtal. Jag konstaterar att värdegrundens skrivningar omedelbart får den här Sverigedemokraten att gå i försvarsposition, helt utan att jag ens sagt något om hans parti i relation till värdegrunden. Jag konstaterar också att strategin att göra partiet till martyrer är verklig. Buhu, ni säger att vi är rastister….. Våra väljare kan inte göra det ena eller det andra.. Nog är det lite synd om oss och våra väljare…

Jag konstaterar att de målar på sig offerkoftan själva och dem det i själva verket är synd om är alla de människor som flyr från krig och elände, som ser sina släktingar slaktas och våldtas, som får sina barn levande begravda och halshuggna. Alla de människor som SD och deras väljare faktiskt inte vill bevilja asyl utan tycker ska vara kvar nere i helvetet.

Jag konstaterar än en gång:

Jag är inte populist. Jag är folkpartist.

Ha en fortsatt skön kväll!

/Monica