Vad ska till för att politiken förändras? Hur ska JAG vara i det politiska spelet?

Idag är jag på den filosofiska sidan utifrån funderingar jag har haft länge och dagens lagda misstroendevotum i riksdagen utlöste mängder med tankar hos mig.

Jag här länge funderat på vad det är som gör att jag är kvar i politiken. Förutom att jag har en stark lojalitet till mitt parti men framför allt mina partikamrater som ÄR partiet och vad vi vill skapa och förändra så är miljön egentligen inte optimal för mig, för hur jag fungerar som människa. Jag har varit politiskt aktiv de senaste 16 åren i Borlänge och Dalarna och varit i ledande position i hälften, åtta år. Jag har toppat riksdagslistan och Borlängelistan de senaste två valrörelserna. Nu är jag politiker på heltid efter att ha varit fritidspolitiker i många år. Det är en ny upplevelse. Jag har utvecklats så klart. Dels som ledare men också i hur jag är, hur jag pratar, hur jag bemöter andra, hur jag ser på politiken, på att styra i majoritet, agera i opposition. Mitt sätt att vara har så klart växt fram mer och mer och det är jag tacksam för.

Vad är det då som gör att jag funderar på min plats i politiken? Jo, jag ogillar egentligen tjafs, jag är en pragmatisk själ, vill få saker gjorda, jag vill se resultat, är lösningsfokuserad och vill söka samarbeten för att komma framåt. Jag vill prata om det jag och partiet, mina partikamrater brinner för. Lösa samhällsproblemen och tillsammans skapa en bättre värld. Det låter väldigt pretto när jag skriver det men det är min grund till varför jag valt att engagera mig. Jag ser inte heller värdet av att klanka ner på andra människor/andra politiker, på hur de är utifrån vad de tycker eller väljer. Jag respekterar andras åsikter och jag dömer inte andra människor utifrån att de skulle tycka annorlunda eller välja annorlunda än jag. Det har vuxit fram under åren i takt med min ålder, att jag blivit förälder, människor jag mött, erfarenheter jag fått, valrörelser/debatter jag deltagit i och kurser jag gått. Det är liksom livet och allt det har format mig och den utvecklingen är jag tacksam för.

Med spett i hand på sista affischrundan dagen före valet 2018.

MEN – jag vänder mig mot den politiska verkligheten att vi uppmuntras till att leta konflikter för själva konfliktens skull – annars når vi inte ut i media som politiker. Utspelsretoriken för partier bygger på att man måste sticka ut för att synas för väljarna. Se arg ut på bilderna i tidningen lärde vi oss också på en kurs. Jag är allt annat än arg men jag har blivit duktig på att spela den rollen. Saken är att jag är en glad skit med mycket energi och jag vill helst av allt verka i ett klimat som frodas av optimism, framtidstro och handlingskraft. Det gör jag mitt bästa att bidra till. Samtidigt så kommer den största utvecklingen i samhället när vi faktiskt genomför saker och för att få handlingskraft så behöver man samarbeta. Då rimmar det illa med konfliktletandet för just konfliktens skull och att vara arg. Ja jag har som oppositionspolitiker konstruktivt granskat och ifrågasatt politiska förslag men det är något annat än att leta konflikter .Vi måste helt enkelt kunna komma överens om en mängd saker för att saker och ting ska gå framåt och en konstruktiv opposition är jätteviktig för att forma fram de allra bästa förslagen. Samtidigt så kommer partier ofta tycka olika saker och så ska det vara men jag hoppas ni förstår vad jag menar med mitt resonemang.

Jag märker att jag missförstås i kommentarstrådar på Facebook där jag engagerar mig. Människor har förutfattade meningar om vem jag är och vad jag tycker. På förhand. Jag har vid några tillfällen försökt att förklara just det. Ibland når jag fram, ibland inte. En kommentar fick mig att fundera.

Det stod: ”Jag tycker inte om Monica Lundin”.

Det är för övrigt en väldigt mild kommentar mot vad jag fått ta emot i övrigt men hur som helst. Till en början var min första tanke att gå i ifrågasättande, jag ville fråga personen vad han menade med det han skrev, jag ville stå upp för mig själv, försvara mig men när jag väl tog mig ur de tankarna började jag fundera i stället. Det personen troligen tänker är att han inte tycker om den politik jag driver eller står för. Jag vill i alla fall tro det. Jag har aldrig träffat personen. Han vet inte hur jag är som människa. Han vet inte att jag är en social typ som kan prata och skämta med bönder som akademiker, sverigedemokrater som miljöpartister, att jag kan dra av en fräckis. Jag är rätt enkel och lättsam. Hur som helst jag tackade för informationen och gick vidare.

Jag lägger för övrigt mycket tid på att svara på frågor på facebook, på min blogg, via mail och i telefonsamtal. Jag berättar om hur läget är i det ena ärendet efter det andra. Jag är transparent i min position och vill gärna berätta. Men ibland får jag värna mig själv utifrån att det kommer svidande kommentarer om hur jag är som människa. Sånt som egentligen inte har med min roll som politiker att göra. Och ärligt talat, det får en att svikta ibland, och man får tillfälle att fundera på om det är värt att vara i samhällets tjänst.

Så till dagens besked om misstroendevotum i riksdagen mot Stefan Löfven som fick mig att fundera. Själva grejen kan man tycka mycket och olika om. En kort sammanfattning som jag ser det: Nu ska regeringen avsättas för att Vänstern vill stoppa utredningen om fri hyressättning för bostäder i nyproduktion (alltså inte marknadshyror för alla hyresrätter som de påstår och vill skrämmas). De vill även avsätta regeringen på en utredning som är ute på remiss och som alltså inte är färdigberedd. Diskussion med hyresgästföreningen och flera andra parter kommer följa, vilket var Vänsterns krav för två dagar sedan. Vänstern lämnade dock inte in misstroendeförklaringen själva. Det gjorde SD idag. SD vill nu ställa till med så mycket oreda som möjligt – de är snabba på att lämna in misstroendeförklaringen. Vänstern kommer stödja SD. M och KD är för utredningens förslag om fri hyressättning men missar inte chansen att avsätta en S/MP-regering så de stödjer också SD och V. Rörigt är bara förnamnet men det går ypperligt bra att rösta på varandras förslag, vilket vi som parti har kritiserats för, av bl a vänsterpartiet.

Det här är inget annat än ett politiskt spel som saknar logik och det gör mig trött och missmodig. I min värld har vi ett avtal som ska följas. I företagsekonomikursen på Wargentingymnasiet lärde vi oss Pacta Sunt Servanda av bästa Bertil Ericsson (RIP). Det betyder avtal ska hållas. Det är också min syn. Man kan tycka vad man vill om januariavtalet och dess punkter men en uppgörelse är gjord och den gäller fram till nästa budget är lagd i höst. Det har vi som parti också ställt oss bakom. Vi kommer att gå till val 2022 med ett tydligt besked att vi vill ha en liberal borgerlig regering. Kanske blir det tidigare än så om det blir extraval. Att ställa till med en regeringskris när vi fortfarande är i pandemin tycker jag är hur snurrigt som helst. Det råder ingen tvekan om att vi som parti kommer få jobba som tusan om det blir extraval och ja, liberalerna är sårbara i ett sådant läge utifrån opinionen just nu. Men vi har kavlat upp ärmarna redan så det är bara att ta tag i det om det blir så. Samtidigt så tycker jag att riksdagen har blivit en lekstuga och jag förstår de väljare som bara inte orkar bry sig.

Vad har jag då landat i? Hur ska jag vara i det politiska spelet? Jo, jag kommer fortsätta att agera utifrån den jag är, VARA den jag är. Vara sann mot mig själv. Jag berättar och pratar gärna med dig om vår politik, vad den innebär för Borlänge, Dalarna, Sverige. Jag berättar gärna om alla de braiga saker som vi har uträttat i Borlänge sedan 2019. Fått ordning på ekonomin, infört mobilfria skolor, kunskapsresultat och lärarbehörighet som stiger och en massa annat. Sånt man får gjort när man ägnar sig åt mer realpolitik än snack. Kanske är du intresserad av att lyssna, kanske inte. Jag kommer inte göra ner andra politiker i syfte att göra en poäng. Jag kommer inte smutskasta. Jag kommer inte prata om andras politik – det får de göra bäst själva. För mig är det hela tiden valrörelse så om du vill prata med mig, eller kanske höra en fräckis, så är det bara att höra av sig 🙂

Senast Löfven utlyste nyval 2018 skrev jag krönikan nedan i Tidningen Nu. Vågar vi vara annorlunda? Jag vet att jag vågar i alla fall.

Med det önskar jag dig en fortsatt fin kväll och jag ska ta mig en springrunda runt älven.

Peace/

Monica

Vågar vi vara annorlunda?

Extra val. Vem anade det? Säkert många av er, men jag trodde ändå att det skulle bli försök till ny regeringsbildning innan extra val föreslogs. Men nu är vi här: extra val. Smaka på de orden. Ja, det har ni förstås gjort i över en vecka nu, jag också. I media och i sociala medier matas väljarna med olika budskap som t ex: KAOS! Haveri! Löfven hit och Batra dit. SD är fascister säger den ene. Nej, det är de inte alls säger den andre. Ena stunden har Alliansen svikit Sverige för att vi inte samarbetar med S och MP, andra stunden samarbetar vi med SD för att de röstar på vår budget. Politiker från alla läger hänger på mediadrevet och delar, gillar, delar, gillar.

Krönika_NU

Inlägget publicerades ursprungligen som krönika i liberala nyhetsmagasinet NU 11 december.

Extra val. Jag har funderat på vad jag som politiker och vad vi som parti kan göra med den möjligheten. För det här är en möjlighet som plötsligt levereras till vår dörr av en expressbudfirma och fortare kommer det nu gå fram till 22 mars. Så innan vi skriver under leveransen skulle jag vilja att vi funderar på vad vi skulle kunna göra annorlunda den här gången och framför allt hur.

Jag känner att vi socialliberaler har fått en andra chans. Det är som Robinsons Andra Chansen, där man plötsligt kan bli inröstad igen. Det är ett angenämt läge, vi befinner oss dessutom i ett halvkallt klimat med mycket mat i stället för att halvt svälta ihjäl på en paradisö. Förutsättningarna är med andra ord goda.

I förra valrörelsen gick jag in med fast övertygelse att jag skulle vara glada jag och jag skulle prata om vad jag vill med Sverige. Det gick bra till en början men ju längre tiden gick drogs jag med. Jag delade inlägg vars syfte var att smutskasta. Jag kände att min retorik smälte ihop med Alliansens. Min glädje försvann mer och mer. Jag hamnade i försvarsposition. Så vad kan jag göra annorlunda den här gången?

För jag är något annat. Jag ser framåt. Som människa, folkpartist och företagare är jag medveten, medmänsklig, lösningsinriktad, konstruktiv och pragmatisk. Oj, det lät pretentiöst och här kommer mera. Jag är politiker för att jag tror på ett bättre samhälle för alla och det är det jag vill jobba för. Jag vill berätta vad jag som socialliberal och folkpartist ser som Dalarnas, Sveriges och världens möjligheter.

Så hur annorlunda vågar vi vara? Vågar vi undvika ord som kaos, haveri och inte se bakåt? Kan vi tillsammans som socialliberaler vara mer positiva och konstruktiva, se framåt och beskriva vad vi vill med Sverige i stället för att hamna i försvarsposition och beskriva de andras politik? Kan vi ställa oss över pajkastningen och det förgångna och fokusera på vårt partiprogram och hur det ska genomföras? Kan vi lägga dömandet åt sidan och i stället prata om möjligheterna som parti och som medmänniskor? Skulle vi kunna bli ett parti för folket? Ett folkparti? Ett 20%-parti?

Jag tror att vi har många väljare att vinna men frågan är: Vågar Folkpartiet vara så annorlunda?

P.S Det är så enkelt att köpa in sig på andras beteendemönster och andras verklighetsbeskrivning. Så påminn mig gärna om jag börjar bli någon annan än just Monica.

/Monica

Publicerad som krönika i liberala nyhetsmagasinet NU den 11 december.