Extra val. Vem anade det? Säkert många av er, men jag trodde ändå att det skulle bli försök till ny regeringsbildning innan extra val föreslogs. Men nu är vi här: extra val. Smaka på de orden. Ja, det har ni förstås gjort i över en vecka nu, jag också. I media och i sociala medier matas väljarna med olika budskap som t ex: KAOS! Haveri! Löfven hit och Batra dit. SD är fascister säger den ene. Nej, det är de inte alls säger den andre. Ena stunden har Alliansen svikit Sverige för att vi inte samarbetar med S och MP, andra stunden samarbetar vi med SD för att de röstar på vår budget. Politiker från alla läger hänger på mediadrevet och delar, gillar, delar, gillar.

Inlägget publicerades ursprungligen som krönika i liberala nyhetsmagasinet NU 11 december.

Extra val. Jag har funderat på vad jag som politiker och vad vi som parti kan göra med den möjligheten. För det här är en möjlighet som plötsligt levereras till vår dörr av en expressbudfirma och fortare kommer det nu gå fram till 22 mars. Så innan vi skriver under leveransen skulle jag vilja att vi funderar på vad vi skulle kunna göra annorlunda den här gången och framför allt hur.

Jag känner att vi socialliberaler har fått en andra chans. Det är som Robinsons Andra Chansen, där man plötsligt kan bli inröstad igen. Det är ett angenämt läge, vi befinner oss dessutom i ett halvkallt klimat med mycket mat i stället för att halvt svälta ihjäl på en paradisö. Förutsättningarna är med andra ord goda.

I förra valrörelsen gick jag in med fast övertygelse att jag skulle vara glada jag och jag skulle prata om vad jag vill med Sverige. Det gick bra till en början men ju längre tiden gick drogs jag med. Jag delade inlägg vars syfte var att smutskasta. Jag kände att min retorik smälte ihop med Alliansens. Min glädje försvann mer och mer. Jag hamnade i försvarsposition. Så vad kan jag göra annorlunda den här gången?

För jag är något annat. Jag ser framåt. Som människa, folkpartist och företagare är jag medveten, medmänsklig, lösningsinriktad, konstruktiv och pragmatisk. Oj, det lät pretentiöst och här kommer mera. Jag är politiker för att jag tror på ett bättre samhälle för alla och det är det jag vill jobba för. Jag vill berätta vad jag som socialliberal och folkpartist ser som Dalarnas, Sveriges och världens möjligheter.

Så hur annorlunda vågar vi vara? Vågar vi undvika ord som kaos, haveri och inte se bakåt? Kan vi tillsammans som socialliberaler vara mer positiva och konstruktiva, se framåt och beskriva vad vi vill med Sverige i stället för att hamna i försvarsposition och beskriva de andras politik? Kan vi ställa oss över pajkastningen och det förgångna och fokusera på vårt partiprogram och hur det ska genomföras? Kan vi lägga dömandet åt sidan och i stället prata om möjligheterna som parti och som medmänniskor? Skulle vi kunna bli ett parti för folket? Ett folkparti? Ett 20%-parti?

Jag tror att vi har många väljare att vinna men frågan är: Vågar Folkpartiet vara så annorlunda?

P.S Det är så enkelt att köpa in sig på andras beteendemönster och andras verklighetsbeskrivning. Så påminn mig gärna om jag börjar bli någon annan än just Monica.

/Monica

Publicerad som krönika i liberala nyhetsmagasinet NU den 11 december.