Jag är ständig optimist. Jag tror på och lever för att hitta nya möjligheter. Jag lever efter deviserna ”Vad mer är möjligt?” och ”Hur blir det bättre än så här?” Men idag har en känsla av hopplöshet infunnit sig i mig.

Jag sitter på kommunstyrelsen och reflekterar över vad jag hör om den ekonomiska situationen i Borlänge kommun. För mars månad fortsätter driften att gå back med 71 mkr, på helår så är prognosen nästan 90 mkr. Det är omsorgsnämnden och barn- och bildningsnämnden som fortsätter att backa. 

Som 2:e vice ordförande vet jag mycket väl läget i barn- och bildningsnämnden och ser hur verksamhetsbudget och undervisningen urholkas av ökade kostnader för lokaler, kost och IT samtidigt som antalet barn ökar drastiskt och vår budgettilldelning har inte hängt med i den utvecklingen. Det är en ekvation som inte går ihop. Vi kan inte ha det så här längre. Har tjatat om driftsunderskottet sedan jag kom in i kommunfullmäktige 2006. Jämför vi Borlänge med andra jämförbara kommuner så lägger vi ca 30-40 mkr mindre utifrån vårt elevantal. 

Jag väntar med spänning på SKL:s översyn av kommunen som helhet men även för de två nämnderna i fråga. En fråga jag ställer mig så här rakt upp och ner är: Kan vi ha mer koncernsamverkan? Borlänges kommunala bolag går väldigt bra och kanske är det så att dessa bolag behöver leverera tillbaka till sina ägare, borlängeborna. 

”Det är ett tufft läge” säger Jan Bohman, kommunstyrelsens ordförande. 

Ja, det har det varit länge. 

Vad ska till för att vända allt det här? Vad ska till för att personal, barn och elever ska få den undervisning som de har rätt till? Jag blir mer och mer övertygad att vi behöver ha en statlig resurstilldelning till kommunerna. Det är för många kommuner i Sverige som inte klarar av uppdraget att vara huvudman och tilldela de resurser som krävs. Förstatliga skolan nu!!

Vad mer är möjligt? 

Hur blir det bättre än så här?

Tack och lov lyser solen!