Den svenska skogen är ett gemensamt rum för friluftsliv, jakt och naturupplevelser. Skogen reglerar vatten, renar luften, motverkar klimatförändringar och är avgörande för den biologiska mångfalden. I skogen finns unika biotoper och ekosystem som är grunden för många arters överlevnad.

Samtidigt är skogsindustrin en av våra viktigaste näringar.

Den är helt avgörande för svensk export och för en stark arbetsmarknad utanför storstadsregionerna. Utan en konkurrenskraftig skogsindustri skulle Sverige vara ett betydligt fattigare land. Det skulle drabba oss alla, oavsett om vi äger skog eller inte, och oavsett var vi bor.

Det finns också ett viktigt landsbygdsperspektiv i detta.

För många av oss som lever och verkar på landsbygden är skogen en naturlig del av livet i vardagen. Att leva nära den skog man äger, tillvarata det den ger och att vårda och förvalta den för kommande generationer samtidigt som man får del av tidigare generationers arbete är ett sätt att leva. En livsstil som lockar människor att bo kvar eller flytta ut på landsbygden, just för att komma nära sin skog. De nuvarande artskyddsreglerna skapar dock en ständigt gnagande oro hos dessa skogsägare.

Artskyddsreglerna, och hur de tillämpas, får orimliga konsekvenser.

Förekomst av relativt vanliga arter, som till exempel orkidén knärot, kan leda till att skogsägare förlorar rådigheten över sin skog. När avverkningar stoppas drabbas skogsägande familjer svårt. Samtidigt är de arter som oftast orsakar ett avverkningsförbud inte ovanliga. Det ser man inte minst genom att så många avverkningar faktiskt stoppas på grund av förekomst av dessa arter. Grundproblemet är att själva listan över fridlysta växter inte är utformad för att användas på detta sätt. Listan uppdateras heller inte på ett effektivt sätt. Vissa växtarter som en gång fridlysts är dessutom i dag mycket livskraftiga. Systemet för den nationella fridlysningen måste göras om för att bli mer ändamålsenlig.

Äganderätten är ett liberalt grundfundament.

Därför är det inte rimligt att en lista med ej längre hotade arter ligger till grund för omfattande intrång i markägares jord- och skogsbruk. Verktygen för att skydda den biologiska mångfalden behöver reformeras så att de blir mer ändamålsenliga än dagens artskydd.
Därtill måste det vara så att i de fall där staten beslutar om inskränkningar av äganderätten så ska detta ske i ett förutsägbart system. I de fall där det finns mycket skyddsvärda arter som faktiskt drabbas av en avverkning och arten behöver skyddas så ska skogsägaren garanteras ersättning. Eventuella ingrepp i brukandet av skogen måste kompenseras med en skälig ersättning till den drabbade. Som läget är nu är processen för att få ekonomisk ersättning många gånger både omständlig och lång och det förekommer att skogsägare blir helt utan ersättning. Detta är ett oskick ovärdigt en rättsstat som Sverige.

Därför är vi liberaler mycket glada över att regeringen, med klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) i spetsen, äntligen tar tag i frågan. Nu tillsätter regeringen en utredning som ska ta fram nya bestämmelser om nationell fridlysning och ett ändamålsenligt regelverk för rätten till ersättning till markägare.

Nu stärker vi äganderätten för skogsägarna i Dalarna och Sverige.

Vi städar upp i ett byråkratiskt haveri och ökar incitamenten för skogsägarna att vårda sin skog långsiktigt och hållbart. På så vis kan vi balansera både produktionsmål och miljömål för skogen på ett sätt som främjar Sveriges skogsägare och vår skogsindustri samtidigt som vi värnar den biologiska mångfalden.

Monica Lundin (L) ledamot partistyrelsen, ordförande Liberalerna Dalarna,
Elin Nilsson (L) riksdagsledamot, miljö- och landsbygdspolitisk talesperson

Införd i Borlänge tidning 9 juni 2024