Häromdagen läckte det från den s k LSS-utredningen att den överväger att föreslå indragen assistans för barn under 12 år och för äldre över 80.

Det föranledde den ansvariga ministern Åsa Regnér att göra en kommentar på Facebook: ”LSS-utredningen har i uppdrag att skapa ett bättre system som bidrar till ökad delaktighet … Vi vill se en bättre och tydligare lagstiftning som ger bättre möjligheter för barn och vuxna med funktionsnedsättning att leva självständiga liv och vara delaktiga i samhällslivet … Vi ska ha ökad trygghet och mer delaktighet. Inget annat.”

Det låter betryggande. Problemet är att det inte är sant. Det uppdrag som hon och regeringen har gett till LSS-utredningen är att föreslå nedskärningar av assistansen. Vi har nu haft tillfälle att läsa det nu föreliggande utkastet. Det ska understrykas att det är ett utkast och att vi inte vet hur det slutliga förslaget kommer att se ut. Men det visar vilken typ av förslag som måste komma om utredningen ska fullgöra det uppdrag regeringen har gett den.

På ett par punkter förs resonemang om att ökade möjligheter till assistans skulle kunna vara motiverade, men utredningen anser sig på grund av direktiven förhindrade att lägga fram sådana förslag. Förbättringar är alltså uteslutna.

Barn upp till 12 år och deras familjer ska i stället för assistans erbjudas ett nytt stöd som kallas ”omvårdnad och stöd av barn”. Det handlar om professionell personal snarare än dagens personliga assistenter. Inom samma kostnadsram innebär det färre timmar än i dag, dvs en övervältring av omvårdnadsarbete på föräldrarna.

Ingen kan ha något emot att fler insatser än i dag erbjuds inom ramen för LSS. Den nya insatsen kan vara lämplig i vissa fall. Men det vore fel att, som utredningen är inne på, utesluta personlig assistans för barn. Säkert är det många föräldrar som även i fortsättningen föredrar den. Förslaget att dra in assistansen för personer över 80 år är cyniskt. Det handlar om väldigt få personer och knappast några besparingar.

De stora besparingarna ligger i två andra förslag.

Färre timmar till ”andra personliga behov”. I dag beviljas timmar dels till vad som i lagen kallas grundläggande behov, dels till andra personliga behov. Vad som räknas som grundläggande behov har successivt snävats in. För några år sedan räknades alla timmar vid måltider, nu bara tid för att föra maten till munnen. Tidigare räknades alla typer av- och påklädning, nu bara underkläder osv. Det innebär att många timmar som går åt vid måltider och av- och påklädning räknas som ”andra personliga behov”.

Utredningen vill nu begränsa timmarna för andra personliga behov till 15 i veckan. Dessa timmar tänker man sig ska användas till shopping, fritidsaktiviteter, träning m.m. Men de 15 timmarna kommer i många fall att gå åt till bl a måltider och av- och påklädning. Då blir det inte några timmar över för de andra tänkta aktiviteterna. Möjligheterna till delaktighet minskar drastiskt.

Utredningen föreslår också att assistans ska dras in för de ca 5 000 personer som i dag får sin assistans beviljad av kommunen. De personerna hänvisas till hemtjänst eller gruppbostad, ibland kanske kompletterad med ledsagarservice eller kontaktperson. Om igen försvinner i hög grad möjligheterna till delaktighet.

Åsa Regnérs tal om ”bättre möjligheter för barn och vuxna med funktionsnedsättning att leva självständiga liv och vara delaktiga i samhällslivet” framstår i ljuset av dessa förslag som en ren bluff.

Åsa Regnér framhåller i sitt uttalande att utredningens färdiga förslag kommer först i höst. Det är korrekt, men ska man skära ned på assistansersättningen som regeringen vill kommer man inte ifrån åtgärder av det slag som utredningen nu överväger.

Om Åsa Regnér menar allvar med sina fina ord om ”bättre möjligheter för barn och vuxna med funktionsnedsättning att leva självständiga liv och vara delaktiga i samhällslivet” måste LSS-utredningen få nya direktiv. NU.

Bengt Westerberg (L) f d partiledare, socialminister 1991-94

Monica Lundin (L) riksdagskandidat Dalarna i höstens val

Publicerad i Dalademokraten 1 mars 2018