Jag satt och jobbade sent igår så jag var helseg i morse. Tog det lugnt eftersom jag visste att jag skulle jobba till halvsju på kvällen då Borlänge-alliansen skulle ha möte. Ungarna vaknade och jag var nästan på väg ut genom dörren kvart-i-nio. Då ramlar lille L på nedersta trappsteget. Han är jätteduktig och har lärt sig att krypa hela vägen nerför trappan men den här gången misstog han sig och trodde att han var nere, ett trappsteg för tidigt. En volt och en duns. Mamma! skrek han av rädsla. Det var bara hänga av sig väskorna, sätta sig och trösta  och det gör man ju så gärna medans hjärtat blöder över pojkens gråt. Vi satt där en bra stund, jag vaggade och kramade. Jag hann lugna ner kroppen och landa i mitt lugn och lille L :s gråt tystnade till slut. Där satt vi och bara myste, han och jag, en helt vanlig stressig måndagmorgon. Och det var precis som att det var vad vi behövde – en anledning att bara sitta där tillsammans. Nästa gång ska han inte behöva ramla i trappen för att vi ska göra det.

Jag fick en fråga idag hur jag har tid att skriva i den här bloggen. – Jag skriver mellan 23 och 24 svarade jag på instinkt. Nu sitter jag här igen kl. halvtolv. Det är dags att sova. Go natt!